Gå till ,[object Object]

365 DAYS AGO

365 dagar tillbaka i tiden och ni finner mig på en skolgård ute i Laröd. Det är fullt med människor överallt som är där för att titta på sina barn/kusiner/släktingar och vänner eller bara få se en skymt av vad som senare skulle ske. Jag minns det som om det vore igår, alla klasser från Holstagårdsskolan & Laröd skola stod som vanligt på andra sidan skolgården med publiken i väntan på att få gå in. Såklart var det ordningen minst till äldst. Då var det min tur, äntligen var det min tur att få gå sist med klass 9 från Holstagårdsskolan. En klass jag vuxit upp med, formats med, gått igenom roliga och mindre roliga tider med, en klass som blivit till en riktig familj. Det var verkligen vi mot världen.

För sista gången gick vi igenom dörrarna där killarna alltid fick ta av sig kepsarna i,
För sista gången gick vi på den röda mattan som alltid lyckades få en att skaka som en kalv på 2 veckors ålder då folk stod och fotograferade & filmade en.
För sista gången ställde vi upp oss på rad (lilla jag fick som vanligt stå längst fram).

Det vanliga skulle tas upp, rektorn skulle hålla tal, barnen sjöng allt från Idas Sommarvisa till Oboy. Sedan blev det dags för det riktigt traditionella: 9:ornas framträdande. På något vänster har det alltid varit en indirekt tävling mellan Holstagårdsskolan och Laröd skola, och självfallet vinner alltid Holsta, så bra är vi.
Först var det jag och några tjejer som steg fram och framförde "Rather be", därefter var det dags för dansen till "Vamos a la playa"som framfördes av hela klassen, innan vi avslutade med att gemensamt sjunga "Save the world", en sista gång som klass nio. Jag levde i nuet, tänkte inte på att vi senare skulle skiljas.

Efter alla kramar och gruppbilder begav vi oss till matsalen på Holsta för att äta med skolans personal, våra gamla mentorer och lärare som lärt oss det mesta i livet, står i evig skuld till er för den fantastiska person ni gjort mig till idag. Efter betygsutdelningen, tal i följe av bildspel och uppträdanden från elever och lärare var det dags, avskedet. Herregud vad mina tårar rann. Dem rann mer än när jag fick reda på att jag skulle flytta ifrån Laröd, mer än när mitt lag förlorade finalen i Gothia Cup, mer än när jag och min f.d. katt Ally skiljdes åt, Mer än när mina ökenråttor avled, Mer än när jag såg Marley & Me, Mer än vad jag trodde. Till skillnad från många andra klasser har denna klassen hållit ihop i 10 år, några av oss i 13 då dagis förde oss samman. Det slog mig inte förrän på bussen hem att jag aldrig skulle få uppleva denna dynamiken igen, och då började runda 2 med tårar. Ni vet hur man ibland säger att "Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det"?, det stämde verkligen inte in på denna situationen, jag visste exakt vilken underbar klass jag hade i 10 år, och jag är så tacksam för att jag fått växa upp med dem. Lär inte få uppleva en sådan dynamisk känsla igen.

Gillar

Kommentarer