Hola mi gente! Kom precis hem från en behövlig eftermiddag med Martina, min buss var 50 minuter sen så satt och frös (that's a first), men träffade Calle på bussen vilket kompenserade en hel del då nostalgin tog över totalt. (Vi brukade alltid ta bussen till & från skolan tillsammans, och han bor rätt nära mig så vi hade alltid sällskap hem också, goda tider!)

Imorgon ska jag träffa P.C för att ( i förskott) fira 1 månad. Därefter ska jag träffa S så vi kan förbereda inför kvällens planer, E fyller 17 den 1 April och i takt med det tänkte vi uppvakta henne dagen innan! Kommer bli så mysigt! Hör av mig imorgon med bilder och sådant, ha en skön kväll mi gente!

Fredag: Mys med P.C, stod (till er "förvånad") på schemat. Käkade med hans föräldrar innan vi begav oss med bil till Alexander och hans flickvän Isabelle. Där träffade vi även Alexanders bror Oliver och hans tjej Sabrina, härligt gäng hela högen. Vi beslöt oss för att avnjuta fredagen ihop med att hoppa in i Jacuzzin och stanna där i timmar med sällskap av varandra, Champagne av många slag och musik, det var galet underbart. Måste helt klart göras om! Jag och P.C drog hem vid 1 på natten och somnade kort därefter.

Lördag: Stack hem vid lunchtid då los padres hämtade mig, P.C skulle få besök av släkten i takt med lite födelsedagsfirande. Hursomhelst, vi åkte hem och jag packade upp mina saker, strax där efter stack jag och papi ut för att övningsköra, gick galant, as usual. (Tro mig, jag är en säker förare, köra bil är min kopp te 😉 )

Vilken "underbar" pojkvän jag har som drar paralleller mellan mig och småbarn på grund av min och hans åldersskillnad... oh how I love our inside jokes.😂

Lördag (fortsatt): Efter en lyckad övningskörning inväntade även vi gäster, vi fick besök från några goda vänner till familjen, under en trerätters meny diskuterade vi allt möjligt och det var väldigt trevligt, tills rollen som "barnvakt" åt dem små barnen kom. Kvällen slutade runt 12 och jag somnade direkt efter, sov som en stock. 
Söndag: Under hela dagen har jag städat samt rensat, pluggat och planerat lite inför mina justeringar för mitt rum. Ikväll ska jag däremot tända upp ljus och se på det allra sista avsnittet av Glee. Ha en skön Söndag mi gente, adios! :)

Allt började 2009, jag var då 12 år. Jag kollade runt på YouTube och såg ett Gleeklipp på YouTube. Blev så tagen av serien eftersom jag länge letat efter en just sådan serie. Besatt är bara förnamnet till vad jag blev när jag började se de första avsnitten. När jag skriver detta tittar jag på min Gleebox från säsong 1, ett leende formas snabbt på mina läppar då jag tänker tillbaka på det första avsnittet, minns det som om det vore igår, kommer ihåg varje replik och varje scen i minsta detalj.

Med åren följde jag denna serien som blev en del av min vardag, jag var så otroligt fast vid den. Den fångade mitt intresse något djävulskt och kommer alltid vara en av mina favoriter tillsammans med The O.C, Gossip Girl och Modern Family. Glee är så annorlunda i förhållande med andra serier jag sett. Glee visar verkligen hur olika människor är, och öppnade verkligen upp min syn på saker och ting. Glee har varit väldigt bra på att öka acceptansen för olikheter mellan människor. Under Glees tidslopp var jag mitt uppe i puberteten, mycket hände och jag fick möta en del situationer, några bra men även en del jobbiga, och tro det eller ej, men Glee har på något sätt fått mig att ta mig igenom dessa situationer. Tack vare Glee kan jag nu även över flera hundratals låtar utantill, tack vare Glee har jag funnit mig själv och verkligen fått forma mig själv på bästa möjliga sätt.

Inte bara karaktärerna blev som en ny familjekrets för mig, skådespelarna hade ett sätt att kommunicera med sina följare som ingen annan. Dem la ut teasers inför veckans avsnitt som alltid var så invecklade men höll en fortfarande kvar. 13 July 2013 gick tyvärr en av dem bort, Cory Monteith, 31 år. Jag var påväg till Berlin den dagen, hade precis kommit ut ur Helsingborg när jag fick beskedet via Twitter, och jag totalt bröt ihop, vilket inte är något i närheten av vad hans nära och kära måste ha gjort, usch. Trots en tuff förlust bet många ihop och fortsatte, en som verkligen förtänar cred är hans dåvarande fästmö Lea Michele (hans motspelare, flickvän och huvudroll i serien dessutom) som tog förlusten på ett förståndligt sätt. När hon vann KCA pris tillsammans med Glee gänget och invuduellt kort efter Corys bortgång höll hon tal efter en förståndlig frånvaro, hennes ord gjorde hela arenan tårögd, såväl som oss tv tittare. Det var ohört starkt av henne och hela Glee gänget att gå upp med ett leende.

Nu har det sista avsnittet kommit, och jag ska se det imorgon kväll, är så himla nervös inför detta så det är sjukt, det är verkligen det sista avsnittet (förvisso ett dubbelavsnitt). Hursomhelst, jag må inte vara lika fast vid serien nu som jag var en gång i tiden, men Glee har satt ett speciellt avtryck och är en fantastiskt kärleksfull serie, inte den typen av serie jag brukar se egentligen, men en väldigt go serie. Tack Glee.