Så kom dagen. Jag fyller 21 år. Jag har existerat i 21 år. Jag vet fortfarande inte vilka mina biologiska föräldrar är och jag lider fortfarande av ångest. Ångest från att få vittna en människa dö för första gången igår, natten till min födelsedag. Det satte saker i perspektiv för mig hur kort livet är och hur man verkligen vill leva varje dag som om den vore ens sista. Vissa får inte den chansen, vissa får sitt liv tagna av andra för tidigt. Djur och människor. Det gör så ont i mig. Varför förtjänar jag att leva men inte andra? Varför kan jag inte byta plats med någon? Det ger mig en sådan ångest över att fylla år och inte känna att jag förtjänar all uppmärksamhet jag får. Jag avskyr det. Allt på grund av denna ångest.

Jag är så tacksam för gratulationer och presenter även fast jag inte är en materialist. Jag är tacksam för att jag fått en ny chans i livet genom adoptionen. Jag är tacksam för mycket i livet. Men jag vet inte... i år var det lite jobbigt att fylla år och jag hoppas det blir bättre nästa år. Men jag tror på ett vis att ju äldre jag blir, desto värre blir det. Men jag hade aldrig klarat det utan människorna i min närhet som har funnits vid min genom alla mina perioder som ni bland annat kan se på de olika bilderna på mig. (Haha vilka jäkla hårförändringar och ögonbrynsförändringar jag genomgått!)

Jag vill inte på något sätt verka otacksam. Verkligen inte. Fått så många fina gratulationer, presenter och samtal idag. Det finns de som har det betydligt mycket värre. Men nu har ni en inblick i hur en födelsedag för en som lider av ångest känns. Tillsammans är vi starka och till nästa födelsedag ska vi ha klättrat en bit upp mot förbättring. <3

Ångest. Ren och skär ångest över att fylla år. Jag vill inte bli äldre. Jag vill stanna som 21 och sedan inte röra mig framåt rent åldersmässigt. Jag får en riktig ångest över att det känns som om jag inte kommit någonstans i livet. Vilket jag även kan argumentera för, New York fick jag skjuta fram på för jag träffade kärleken. Jag skulle tagit mig i kragen och åkt ändå. Lätt att vara efterklok. Lätt att vara så jävla efterklok. Jag kan även argumentera mot att jag inte kommit någonstans- jag har haft massa olika jobb som ger mig en större inblick i arbetslivet än de flesta jag känner. Inget att skryta med, men något att nyttja till det bättre. Jag måste bara hitta tillbaka till den gamla Irma. Den ambitiösa, intelligenta och kreativa Irma som jag en gång var. Innan jag började kampas med ångest på riktigt som tog över mitt liv.

Jag måste ta tag mer i mitt liv nu och det ska bli mitt mål tills dess att jag fyller 22. Jag ska lyssna mer på mig själv, jag ska prova nya saker och våga satsa på mig själv. Målet ska bli att vara glad och lycklig igen. Det kommer bli en kämpig väg dit, men jag är omgiven av människor som pepprar mig varje dag. Samtidigt är jag omgiven av er, mitt fina team som hejar på mig. Glöm inte att jag alltid hejar på er också. Vi gör detta tillsammans.

Det tog sekunder från det att vi såg honom till att vi hörde smällen. Vi hade precis firat min födelsedag och var på väg hem. När vi kom ner till platsen såg vi. Det var för sent. Hans liv gick inte att rädda. Ambulans och polis var på g och flera människor samlades runt.

Vi blev ombedda att stanna av polisen då vi var vittnen till en del av händelsen.
För första gången i mitt liv och förhoppningsvis sista gången i mitt liv.

Jag tänker lite extra på hans anhöriga som befann sig på platsen och de anhöriga som kommer få reda på det inom kort. Jag tänker även på hur människor dör varje dag. Djur dör varje dag. Det finns dem som dör som oskyldiga och alla dem lider jag med. Jag blir så arg. Jag blir förbannad.

Tänker lite extra på min bästa vän och hur förkrossad jag hade blivit om något hände honom <3

Kan ni bara lova mig att när ni är ute och exempelvis åker sådan elsparkcykel som jag åkte samtidigt som den mannen gjorde, att ni har kontroll på situationen och är rustade om något händer er. Kombinera aldrig alkohol med körande, spelar ingen roll om det är skateboard, elsparkcykel eller bil. Du vet aldrig hur andra människors skick är och därför ska du kunna vara förberedd om något händer dig. Tänk på alla som älskar dig.

När ni är i en sådan situation, titta inte på de anhöriga, titta inte på den ”skyldige”, ta inga bilder och gå därifrån om du inte har blivit ombedd att stanna. Det finns inte plats för att människor ska stå och glo på när exempelvis en förälder förlorar sitt barn. Ha lite empati.

Nu ska jag försöka gå vidare från det som hänt och ha en födelsedag med åtanken om att livet är kort.
Krama om era nära och kära, försök varje dag att göra världen till en bättre plats att leva i för alla. Människor som djur. Vi delar lika värde så länge vi alla är godhjärtade.

Hej gänget. Som utlovat tänkte jag snacka med er om nästa steg i att flytta ihop. Om hur vardagslivet går ihop och allt det där. Ett kapitel jag tycker är såå intressant och har rätt mycket att skriva om. Så ber om ursäkt i förväg om jag publicerar en lång och rörig bibel här. Det kan bli två separata inlägg för denna kategorin faktiskt.

Vi flyttade in i början av Augusti. Allt var frid och fröjd och man var helt i extas över faktumet att vi skulle flytta ihop för första gången. Det pirrade lite extra varje morgon då. Men det är som att bara nykär, man svävar på moln ett tag sedan kommer verkligheten.

Att bo ihop är ett samarbete som testar alla gränser. Gränser man inte visste fanns och lösningar man inte direkt googlar fram eller lär sig i skolan. Det är inte frid och fröjd alltid, och jag tänkte snacka lite om hur vardagen går ihop för oss.

Min absolut största rädsla med att flytta ihop var ekonomin. Jag vill fortfarande ut och resa, kanske flytta utomlands osv. Det förändrades snabbt när vi beslöt oss för att bo under samma tak. Jag ska inte ljuga, jag kan fortfarande tycka att det är jobbigt från stund till stund. Men jag lägger ingen skuld på Fabian utan har en öppen dialog med honom medan jag planerar min ekonomi så gott jag kan för att få det bästa från två världar. Tipset? Prata med varandra, planera ekonmin och vad du vill göra i livet.

En annan rädsla var egentiden. Jag älskar att få vara ensam, resa ensam, träna ensam osv. Umgänge i all ära, men egentid är viktigt. Vi bor i en 2:a som har ett stort vardagsrum långt i ena delen och ett sovrum i den andra delen längre bort. För oss har det verkligen gynnat sig att ha de rummen på avstånd. När den ena har kompisar hemma kan den andra lägga sig i sovrummet eller vara med i vardagsrummet. Men att ha möjligheten att välja är fantastiskt för en 2:a. Vi ska bara få upp en TV i sovrummet så blir det ännu smidigare i vardagen. Ibland kan han sova hos sina föräldrar och jag sova hos min pappa. Samtidigt behöver man respektera att det är 2 personer som bor i bostaden. Om Fabian är trött, krasslig, haft en dålig dag eller ska upp tidigt morgon efter hade jag aldrig bjudit över kompisar och likaså gäller honom. Bjuder han eller jag över någon frågar vi alltid varandra just för att det inte ska bli några konstigheter. Tipset? Prata alltid med varandra och respektera varandra.

Grejen med att tackla olika scheman. OJ. Inte lätt asså. Fabian har mycket paddel i veckorna och under sommarsäsongen spelar han dessutom korpen. Jag kör gym lite flexibelt och träffar vänner likaså. Det svåra blir att få ihop tvätt, städ och matfronten. Speciellt när jag slutar 18 och han 17. Den timmen blir en stor skillnad när vi jobbar så nära varandra och lätt hade kunnat klämma in en veckohandling snabbt innan hans matcher. Oftast tar vi en ledig kväll till att storhandla, dammsuga och tvätta efter behov. Vi försöker synkronisera så mycket som möjligt efter när Zippo varit på besök eller om vi ska iväg till helgen. Annars blir det dubbelarbete och därmed slöseri. Efter varje lön sitter vi även ner och går genom den gemensamma ekonomidelen innan man sparar och spenderar på egna vis. Tipset? Planera utifrån kalender och hitta de små luckorna för exempelvis handling, matlagning, städ, egentid eller bjuda över kompisar.

När man bor tillsammans kan det vara lätt att glömma att göra saker ihop på grund av att man ändå ses så ofta. Det är guld att ha någon dag i veckan eller varannan vecka där man kanske ser en film, går ut och äter eller bowlar? Keep the romance up!

Även när man bråkat är det viktigt att försonas. Vi älskar varandra mer än bråken och därför försöker vi vara snabba med att be om ursäkt och bli vänner igen samtidigt som man respekterar att man sårat någon att det kommer ta tid för såren att läka.

På tal om att "keep the romance up"- gör de där små sakerna i vardagen som lyser upp ens dag. Igår storstädade ju Fabian när jag kom hem från jobbet- det gjorde mig min kväll så mycket bättre. Ibland kommer jag hem med blommor eller lämnar söta lappar runtom i lägenheten vilket han också gör. Han ger mig blommor minst en gång i månaden, min fina kille! För att inte tala om att han dessutom köpt svarta evighetsrosor till mi och jag gjorde en bok när vi hade 100-dagar fylld av minnen och såklart 100 anledningar till varför jag älskar honom. Det är de små sakerna som är så viktiga, åtminstone för mig.

Som sagt, detta inlägget kanske blev riktigt rörigt. Ska ta en funderare på om jag ska göra en del 2 eller hoppa direkt till nästa kapitel... stay tuned!

Vill ni läsa mer från serien?
"Hur vet man att det är dags att flytta ihop?" - Länk
"Hur kommer man överens om inredningen?" - Länk
"Vilken lägenhet ska vi kalla vårt hem?" - Länk