Adoption, del 5 "Det är fars dag idag"


Hej, jag heter Reema och är er biologiska dotter som försvann från er en kväll i maj 1998.

"Har du fortfarande kvar ditt indiska namn?" Tänker ni säkert nu

Nej, mitt namn är Irma.
Men det är inte så lätt att glömma sitt indiska namn när man tänker på det dagligen.
Eller när det sitter kvar i mellannamnet.

Eller, ni kanske inte ens visste att mitt indiska namn är Reema?

Jag vet egentligen inte varför jag skriver till er samtidigt som jag vet den exakta anledningen.
Jag vill ha svaren på de frågor jag alltid undrat över, jag vill inte gå undrandes över er.
Jag är så fantastiskt, otroligt, skapligt och makalöst trött på det.

Jag kan inte ens föreställa mig er framför mig. Det finns ingenting från er, ni lämnade mig inga spår. Ni lät mig leva utan vetskapen om vilka mina biologiska föräldrar är, och för det kommer jag aldrig att förlåta er. Ni kunde lämnat ert namn och ett löfte från mig hade kunnat ristas i sten- att jag hade hittat er med endast det som utgångspunkt.

Vad säger ni till mina morföräldrar och farföräldrar? Såg de inte fram emot ett barnbarn och tog därför mig från er? Eller lät ni dem tränga sig genom era huvud när ni i själva verket inte ville lämna bort er dotter? Vad säger ni till mina syskon? Eller har jag ens några? Vad säger ni till varandra som föräldrar? Pratar ni överhuvudtaget längre? Sitter ni inte bara och tänker på mig? För det är allt jag gör.

Det är fars dag idag, och även om jag kommer med blommor och present till min pappa som bor två minuter ifrån mig, vill varje ben i min kropp köpa en till uppsättning med blommor samt en present till dig, min biologiska pappa.

Jag vill veta vad ni har fått genomlida, vad ni genomlider och vad ni kommer att genomlida. Men jag kan ta första steget- det har varit ett helvete som jag lärt mig att förtränga med mentalt torterande metoder. Smärtan och frustrationen över vetskapen att svar finns, men jag kommer inte kunna få dem- det dödar mig inombords.
Det finns inga sims-fusk för att fixa min behovsmätare, den kommer alltid vara gul och inte grön- till den dagen då jag få träffa er.

Jag behövde er, jag behöver fortfarande er. Jag behövde er när jag var med om mitt livs mardröm, jag behövde er när jag tog studenten och jag behöver er när Zippo går bort och den dagen jag ska gifta mig.

Jag tampas med tanken att jag togs ifrån er, jag slåss med inbillningen av att jag var resultatet av en våldtäkt medan jag ber för att ni ville mitt bästa och lämnade mig. Er dotter, er enda dotter. Eller ja, vad vet jag? Knappast så att jag fick information om det heller. Jag vet inte ens om det är ert fel eller er förtjänst, för jag vet inte ens varför ni gjorde som ni gjorde.

Jag borde väl inte avsluta med en trist ton, men helt allvarligt finner jag inte orken för att vara formell.
Men om jag nu ska vara den bättre personen hoppas jag att ni är okej. Nej det gör jag fan inte. Eller jo. Eller nej.
Jag vet inte.

Jag hoppas på att vi ses en dag, behöver inte vara en vacker dag- för det återtår att se.

Men jag hoppas innerligt på svar från er, så jag äntligen kan känna mig komplett och inte helt oönskad i ilvet.

Med vänlig hälsning,
Irma Carolina Reema Stenson

______________

Vill ni läsa mer från mina inlägg om adoption?

Del ett som handlar om hur det känns att vara adopterad, den hittar ni HÄR
Del två som handlar om mitt adoptions-fall, den hittar ni HÄR
Del tre som handlar om mina tankar kring att inte veta vilka mina biologiska föräldrar är, den hittar ni HÄR
Del fyra som handlar om saknaden efter mina biologiska föräldrar, den hittar ni HÄR

Gillar

Kommentarer

Johannagrahn
Johannagrahn,
Vad fint skrivet <3
nouw.com/johannagrahn
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229