Adoption del 6: "Grattis på mors dag idiot, jag älskar dig"

Jag sitter och tänker på olika anledningar till varför jag precis tryckte på knappen. En liten del av mig hoppas något så intensivt att nu, nu kanske ödet vill mig väl. Nu kanske all god karma jag samlat på mig resulterar till en livsavgörande skatteåtebäring. Men den största förgiftade delen av mig vet hur resultatet kommer att bli- någon fejkprofil kommer kontakta mig och krossa mitt hjärta på vis jag inte visste existerade och utnyttja det sista hoppet jag har. Det hoppet som brann när jag gick med på världens största hemsida för adopterade har inte mycket brinntid kvar och jag är rädd för att veken inte räcker till.

Jag behöver skriva av mig igen. Jag vaknade flera gånger inatt och tänkte på dig. Helt gråtfärdig. Helt förstörd. Igen. Jag tänkte på oss. Jag ser konstiga ansikten ibland när jag sover, är det dig jag ser eller är det bara önsketänkande?

Så blåst jag är. Hur kan en nyfödd minnas ett ansikte?

Det finns ju inte på kartan att Irma Stenson ska få minnas hur hennes mammas ögonfärg skimrar i dagsljus, om hon också är sådär läskigt syskon-lik någon eller hur hennes pappas otroliga hårfäste satt sina spår i sin dotter?

Varför pratar jag ens som om ni lever. Jag vet inte ens om ni vandrar på jorden eller om ni är begravda under istället?

Jag vet mamma. Jag borde inte vara arg på dig utan vara tacksam för det liv du gett mig och att du ändå bar på mig i 9 månader. Men jag kan inte. Jag kan inte när jag sitter utan svar på varför. Varför i hela helvete du valde bort mig. Varför i hela helvete jag dumpades som ett sopavfall, hoppandes på att någon heroisk miljömedveten människa ska återvinna ett barn?

Det är så tröttsamt mamma. Det är så ohört tröttsamt att inte veta om du blev tvingad till detta eller om det var min egen mamma som inte ville ha mig. Grät du när du lämnade bort mig eller var du på g till veckohandlingen femton minuter senare som om ingenting? Att du inte ens kunde lämna en lapp, ett tecken på att du ville få kontakt med mig.

Ingen förstår mig mamma. Ingen i min närhet förstår den uppgivna känslan av att inte kunna skämta om att man fått morsans korta längd eller farsans muskler? Ingen förstår den saknade pusselbiten som förmodligen aldrig kommer att hittas. Ingen förstår och ingen kan någonsin försöka förstå sig på om man inte sitter i samma jävla skit.

Jag behöver dig mamma. Jag behövde dig när jag blev överfallen och jag behövde dig när jag tog examen. Jag behövde höra att det som hände aldrig var mitt fel och jag behövde era applåder och busvisslingar när jag sprang ner för trapporna iklädd i vitt och med examensbevis i handen. Jag ville ha er båda två där. Vart i hela helvete var ni?

Jag orkar snart inte mer mamma. Jag behöver att du möter mig på mitten. Jag hoppas du sparar alla ynka pengar du tjänar eller kan välja mig framför alla dina lyxiga ting. Jag behöver ett avslut. Det är det minsta jag förtjänar.

Alla frågar om dig mamma. Alla frågar om jag vet vilka ni är och om jag kan någon indiska idag. Jag hatar det. Jag hatar att sitta där och klämma inne panikattacken som är sekunder ifrån att bryta ut. Jag hatar att sitta där och med ett inövat leende svara att jag tyvärr inte vet något idag. Jag verkligen hatar frågan om jag ska söka till spårlöst även om jag förstår att det är av ren omtanke. Jag kommer inte kunna hitta er på grund av brist på undersökningsmaterial. Men det var väl precis så er strategi var tänkt.

Jag kan ta sanningen mamma. Om jag nu var resultatet av en våldtäkt så kan jag ta det. Bara jag får vara där för dig och krama om dig. Om både du och pappa ville ha mig men det inte var menat, jag lovar att jag ska respektera det. Bara jag får vara där för er och krama om er.


Fem dagar tillbaka och mors dag firades i Indien. Tänkte du på mig då? Fick du blommor av dina barn? Tänker du ens på mig idag? Eller är jag en av flera barn du lämnat bort och därmed helt förlorat räkningen? Vi är en vecka från mors dag i Sverige, en dag som ger mig total ångest. Ännu mer ångest än den jag redan lider av. För även om jag har en mamma idag så är det inte samma sak. Det kommer aldrig vara samma sak. Hon kommer aldrig ersätta vårt biologiska band till varandra. Hon kommer aldrig ersätta det blod du och jag delar. Men det är hon som torkar mina tårar när jag gråter, det är hon som läxar upp mig när jag gör fel och kämpar för mig när jag inte orkar. Det är inte du. Och jag vet inte om jag ska hata dig eller älska dig för det.

Det spelar ingen som helst roll hur sur, förbannad, hatfylld och besviken jag än är. Jag vill fortfarande ha dig nära och jag är villig att göra allt för sakens skull. Jag är villig att offra mitt liv om det innebar att mina sista dagar fick spenderas tillsammans med er. Jag känner varje trumslag och alla höga toner låtarna sänder ut genom hörlurarna som förblir min metod att både försvinna och finnas. Hade de där fem låtarna varit olika sorters droger hade jag blivit inlagd på rehab och aldrig blivit utskriven. För jag överdoserar för att låtsas som om jag träffar er genom text och instrument.

Det är en smärta i att skrika mot kudden med sprutandes tårar. Det är en smärta att vara på plats i skolan framför föräldrar och sina tillhörande barn som man så fint kan para ihop bara på utseendet. Det är en smärta att inte veta något om sjukdomar som ligger i släkten. Det är en smärta att lätt kunna känna sig som en dotter till alla föräldrar jag pratar med, för familj betyder inget särskilt när man redan blivit bortvald en gång.

Det är en smärta som för mig närmre er, och jag hatälskar den smärtan.

Men ja, antar att jag ändå ska gratulera dig på mors dag. För jävlar vilket jobb du gjort som mamma! Så grattis på mors dag idiot, jag älskar dig.


Vill ni läsa mer från mina inlägg om adoption?

Del ett som handlar om hur det känns att vara adopterad, den hittar ni HÄR
Del två som handlar om mitt adoptions-fall, den hittar ni HÄR
Del tre som handlar om mina tankar kring att inte veta vilka mina biologiska föräldrar är, den hittar ni HÄR
Del fyra som handlar om saknaden efter mina biologiska föräldrar, den hittar ni HÄR
Del fem där jag skriver ett öppet brev till mina föräldrar på fars dag hittar ni HÄR

Gillar

Kommentarer

ByAlma
ByAlma,
Styrkekramar❣️
nouw.com/byalma
irmastenson
irmastenson,
*sending hugs right back to you* ❤️❤️
nouw.com/irmastenson
BelindaGoransson
BelindaGoransson,
Wow! Vilket inlägg! Så fint skrivet!!
nouw.com/belindagoransson
irmastenson
irmastenson,
Men tack tack tack fina och goa du! ❤️❤️
nouw.com/irmastenson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229