Jag är så jävla lyckligt olycklig


Jag försöker alltid vara transparent med er. Min ångest har verkligen blivit ett ämne för sig på bloggen och för det är jag så stolt. Något som också är nytt för mig då jag först i fjol verkligen insåg att jag inte kan ha för höga krav på mig själv. Eller alltså, jag har väl alltid vetat det- men struntat i det. Jag kunde jobba tre olika jobb dygnet runt och samtidigt lämna plats åt blogg, träning, vänner och allt det där. Inget klagande. Bara att göra. Men jag måste vara transparent för er skull och för min skull. För vår skull. Så vackert egentligen, "vår", för denna bloggen är vår. Den hade aldrig varit någonting utan er. Så tack för att ni stått vid min sida i snart 9 år. 9 år.

Det ringer en varningsklocka för mig när det är enklare att skriva de djupa texterna är de glada. Fingrarna rör sig tusen gånger fortfarande när tårarna sprutar och miljontals gånger långsammare när ett leende sitter på mina läppar. För det gör så ont i mig att må bra. Jag är så lyckligt olycklig men jag känner mig olyckligt lycklig. Jag får dåligt samvete så fort något positivt händer i mitt liv. Jag mår så dåligt. För vad har jag gjort för att förtjäna detta medan så många i världen lider? Vem är jag att skojja till mitt liv utan att hjälpa andra till ett bra liv?

Därför har jag tagit beslutet att jag måste ut och göra något. Så nästa år ska jag hjälpa de hjälplösa på en större nivå med all kraft jag har. Jag måste göra detta. Jag måste få hjälpa till på riktigt. För deras skull och även för min- för jag vill inte se en värld där inte alla kan ha det bra. Det gör mig illa till mods. Kalla det PK, kalla det vad tusan ni vill, men det är jag, helhjärtat, som känner såhär.



Jag har bloggat i 8 år, enkelt låter det kanske men när man gräver djupare i det så finns det så många underkategorier. Jag har lagt ner mitt liv och själ i bloggen i 8 år medan jag hanterat skolgång, privatliv, körkort, sporter och yrkeslivet samtidigt. Aldrig slutat. Jag är så otroligt stolt över mig själv för att jag inte ger upp.

Jag har stängt ute samarbeten rätt hundraprocentigt. Att uppmana folk till köphets är ansvarslöst i mina ögon och aldrig någonsin skulle jag gå med på obetalda samarbeten. Absolut, jag tappar pengar på det. Men det är inte pengarna jag gör detta för. Helt seriöst. Jag vill använda min plattform till att sprida kärlek, glädje, inspiration och omtanke för djur&människor som far illa ut. Dessutom lyfta allvarligheten med psykisk ohälsa. Jag vill göra skillnad. Mer än att bara tipsa om hårvårdsprodukter och visa vad jag har på mig. Det kan komma att låta hårt, men jag blir besviken på de som endast (läs: endast) nischar sig på sådant- det finns viktigare saker i livet.

Under dessa åtta åren har också Zippo funnits, min andra halva. I somras började han ju må dåligt och vi var bokstavligen på gränsen till att avliva honom. Mamma och Johanna bokade nästan flyg hit för att läget var så pass kritiskt. Men han tog sig genom det, min kämpe. Det var det läskigaste jag varit med om, och jag har ändå gått genom en del. För vad jag nu än gått genom har jag alltid haft honom där. Så tanken av att gå genom något i framtiden utan honom finns inte. Jag kommer gå sönder då.

Nu är han dålig igen och en sak skrämmer mig- vad gör jag utan honom? Jag har aldrig mist någon och att han kanske är först ut är min mardröm. Men det skrämmer mig även att jag inte är orolig för bloggens skull för jag är en fena på att kämpa på oavsett hur ledsen jag är. Men jag skriver redan nu till er att om jag förlorar Zippo i höst måste jag dra ner på bloggandet, absolut inte sluta eller pausa. Jag vet att ni förstår mig men det är viktigt att skriva ut det ändå- för någonstans blir det en påminnelse till mig själv.

"Det är så vackert det där med bloggarkiv när man bloggat i så många år- jag har verkligen delat med mig så mycket för dem. Så mycket som format mig där, då och idag.

Det är så tragiskt det där med bloggarkiv när man bloggat i så många år- jag har verkligen dolt så mycket för dem. Så mycket som förstört mig där, då och idag.

Det är på gott och ont helt enkelt. Men vad som alltid kommer kvarstå är min tacksamhet för att dem är med mig på denna resan. Upp och ner som bergochdalbanor går."

Så skrev jag i min dagbok och exakt så känner jag. Jag vill hitta tillbaka till den Irma jag en gång älskade och respekterade. Inte för att jag inte respekterar mitt nuvarande jag, för jag vet att detta är temporärt. Jag ska bli bättre och jag kommer bli bättre. Kanske inte imorgon eller nästa vecka, men snart. Jag måste bara fortsätta simma i det hav a trassel jag befinner mig i.



Men positiv tänker jag absolut försöka vara- för jag är lyckligt singel och ska snart flytta hemifrån igen och börja ett nytt kapitel i mitt liv. Herregud vilken skillnad jämfört med några månader tillbaka. Jag är fri. Jag umgås inte med människor som slösar min tid utan umgås istället med människor att spendera min tid med. Jag bryr mig inte om sociala medier. Jag behöver inte vara rädd. Jag har kontroll. Jag är trygg med mig själv. Jag mår äntligen "helt okej" och för mig är det ett väldans kliv från att vara nere på havets botten. Kram <3

Gillar

Kommentarer