Så är sambolivet, del 1!


"Hur vet man att det är dags att flytta ihop?"



Sambolivet hörni, är inte en dans på rosor hela tiden. Det är ingen slump att den svenska förkortningen för sammanboende – sambo – också är namnet på en rysk kampsport. Vissa dagar känns som ett riktigt inbördeskrig medan andra dagar känns som en evig Sankt Valentins dag.

Ni fick inte riktigt följa mina personliga tankar kring den milstolpe jag passerade förra året- att flytta hemifrån. Nyfikna som jag vet att ni är har jag kokat ihop en ny blogg-serie som handlar om just sambolivet. Flera olika inlägg väntas vara fyllda med olika ämnesområden, först ut- "hur vet man att det är dags att flytta ihop?" . Tanken är att ni kanske kan relatera eller inspireras av mina tankar och tips? Eller så läser ni bara för att skratta åt några av de historier jag kommer berätta... har bakat in en del historier som egentligen är menade för ett bröllopstal.



Hur vet man då att det är dags att flytta ihop? Är det något man bara känner eller händer det bara?

Jag är inte direkt den främsta förespråkaren för detta ämnet för jag var inte helt hundra på att flytta ihop på grund av att jag egentligen skulle bott hemma hos pappa ett tag till och sedan flytta till NYC. Men, jag visste att det var rätt att flytta ihop med Fabian för att vi praktiskt taget redan bodde tillsammans sedan jag kom tillbaka från England. När då hans lägenhetskontrakt gick ut i somras utgör det den största delen av sammanslagningen- hade han skaffat ett eget ställe hade jag ändå fått betala halva med tanke på att jag hade bott där 24/7.

Vi lärde känna varandra snabbt i förhållandet och blev därför bekväma ihop snabbt. Vi flyttade ihop mellan 4-5 månaden som ett par (+1 månad av dejtande) och innan dess hade vi sett allt vardagligt med varandra i takt med att vi bodde ihop hos mig då pappa ständigt var ute på vift med jobbet eller så var vi hos Fabian när hans rumskompisar var borta. Innan vi ens blev tillsammans fick han se mig gråta floder över en livskris och jag berättade min djupaste hemlighet. Han tog hand om mig på avstånd när jag bodde i England och blev riktigt sjuk, han fick se mig i alla dess skick och hur jag hade gått ner läskigt mycket i vikt för varje Facetime-session vi hade.

"öeehh, det är ju lite skillnad på att sova hos varandra och att bo tillsammans på riktigt"

KLART som korvspadets korvspad att det är ett faktum. Men var båda så mogna för att flytta tillsammans (och för min del, flytta hemifrån) att det mer var en tidsfråga. I receptet för en moget samboförhållande anser jag att huvudingrediensen är kommunikation speglat av ren ärlighet. För vissa kan det ta emot lite att visa sin lönespecifikation eller sitta på toaletten och sprutar ut ett rinnande fall av för stark mat som magen inte klarar. Men det är exempel på två simpla saker som underlättar vardagen och stärker bandet mellan varandra. Öppna kort om ekonomiska situationer eller personliga saker är A och O, ni har ju trots allt valt ett liv tillsammans.

Även en fungerande dialog om det är någonting som stör er eller som ni inte gillar- dra ett snack om det och sätt upp respekterande regler för att minimera detta tyvärr enkla sättet att bli rasande på varandra. Ni kan ju tänka er hur stackars Fabbe får stå ut med min korta stubin när han gör något jag inte uppskattar :-)

Man måste också vara lite objektiv i en stor fråga som denna, ställa lite krav på sig själv, situationen och sin partner. Har jag råd? Är vi redo? Ska vi börja med en hyresrätt och spara till en bostadsrätt? Hur ser bostadsmarknaden ut? Kan vi ta bostadslån? Är vi för unga? Kan någon gå i borgen för oss? Har vi chans på budgivningen? Ska vi räkna på det först?

Öppna inte ens någon länk för hyreslägenheter eller ens hemnet innan ni har räknat lite på det, resten av beräkningarna kan man göra när man valt ut en lägenhet att satsa på men så fort man grottat ner sig lite väl djupt är det svårt att göra den objektiva bedömningen jag pratade om precis.Vissa har självdisciplin, andra inte.

Sist men verkligen inte minst- ta hjälp! "Jag är myndig så jag klarar mig själv" är bullshit som inte fungerar till varje pris. Det är inget fel att fråga sin förälder om hjälp eller någon annan man litar på. Jag haft svårigheter på den fronten förut, lord knows, tills dess att jag insåg att man inte kommer så långt med den typen av envishet. Nu menar jag inte att man ska ta hjälp vid själva flyttdagen, utan redan vid själva förhandsarbetet. Någon som är rutinerad och kan se det du inte ser. Bara för att en lägenhet är top noch renoverad betyder det inte att den skulle vara bättre än ett renoveringsobjekt i alla lägen. Ta med dina föräldrar genom resan för att ställa krav på hyresvärden eller mäklaren om stambyten, stadgar, deklarationer, årsredovisningar, föreningar och andra avgörande frågor. Det är trots allt ni som ska bo där.

Sammanfattningsvis anser jag att ni är redo att flytta ihop om kommunikationen mellan er fungerar i alla lägen och ni kan känna varandra som vänner, ovänner, partners och på ett familjeplan. Att ni gör en lista på hårda krav för att sedan med en ärlig bedömning konstatera att ni uppfyller kraven för att flytta. Var kritisk, vill inte se mina läsare hamna i lyxfällan eller andra tråkigheter :-(

Hoppas att ni kunde dra någon nytta av inlägget, ska steppa upp mitt game inför nästa inlägg som kommer att handla om "vilken lägenhet ska vi kalla vårt hem?".

Gillar

Kommentarer