Update- vad hände egentligen med mig?


Hej vänner.
Känns som en evighet, men det har egentligen bara gått snart 2 veckor. Jag är inte den bästa på att kortfatta saker, trots att jag avskyr motsatsen. Men jag gör mitt bästa. Så, vad hände egentligen torsdag den 9? Lemme tell u.

Måste dock börja med att detta var ett wake-up-call. Det dygnet önskar jag ingen. Rädslan för att ha Covid-19 var inte bara för min egna skull- utan för de som kan bli påverkade. Jag var ganska ensam med tankarna och om jag inte var övertygad då, blev jag definitivt det när jag skrevs ut och såg hur resten av sjukhuset såg ut på insidan- jag skäms för hur obrydda vi är i Sverige. Mitt hjärta gjorde så ont. Tror nog alla behöver gå genom en natt som jag gjorde- för att skärpa till sig.

Del 1 "Som en kall mörk morgon i december"


Klockan är 07:25 Vaknar upp med huvudvärk. Antar att det är den vanliga jag utreds för i nuläget så jag kämpar mig till jobb något försenat. Köper en hotdog på g. Det går sakta väl på plats. Smärtan stiger, men ni känner mig, jag fortsätter jobba.

Klockar iväg till lunch och drar med kollegorna. Huvudvärken är där fortfarande men jag krigar på. Väl tillbaka känner jag att ”nej jag måste hem”, tar mitt pick o pack för att åka direkt till pappa. Efter 20 minuters chitchat och försök till att äta melon tog jag med Z hem för att vila. Ställde alarm för att kunna svara pappa i tid om middagsplanerna. Men det höll inte så långt. Jag vaknar av symtomen jag känner igen direkt- feber. "Åh nej har ett viktigt möte imorgon på jobb" är det första som slår mig.

Ah men tjena alla får feber tänker ni. Jo absolut. Problemet är att när jag väl blir sjuk får jag en extrem feber. Så, rutinerad som jag är ringer jag far som får komma med reservtermoteter, thaimat och ta över Z. Under tiden är jag i kö hos 1177. Pappa kommer och jag hasar mig ut ur sängen, som en kall mörk morgon i december. Ännu värre. Vi håller avstånd och när allt är överlämnat och klart har han gått behöver jag sitta ner. Sidenote: Ingen idé att ni lyfter ögonbrynet på att pappa gick hem.

Jag behöver gå på toa. Det är nu. Det är fort. Jag försöker resa mig men kan inte. Jag kan alltså inte resa mig. Försökte intala mig själv det och så länge det inte var som när jag blev sjuk i England är det lugnt. Men det gick inte att komma till toaletten, när det är försent och bröstkorgen börjar göra ont når jag äntligen 1177.

Så, 1177 ställer sina frågor, temperaturen visar över 41 och febern var ett faktum. Damen i luren låter bekymrad, men jag lugnar ner henne med att säga att det är vanligt för mig. Vi pratar vidare och hon kopplar in ambulansen. Jag, envis som jag är, rör mig till duschen för att åtminstone få bort vad som kändes som ett tecken på att vara invalid. Gick inte jättebra om man säger så (:

In träder de i rymddräkter för att sedan göra bedömningen att jag måste till sjukhus. Typ igår. För första gången på länge var jag tom på ord. Jag har ju aldrig åkt in på sjukhus sådär. Det tar en evighet att komma ner för trapporna, de håller bokstavligen i mig hela vägen ner. Jag läggs in i bilen och förs direkt med sirener och hög hastighet. Minns att jag började gråta vid det laget. För jag var så rädd att jag skulle dö och att andra påverkade skulle drabbas. Speciellt när det tog honom 2 långa minuter att svara.

Var lagom trött på luggen när jag hade feber så svettet rann längs med pannan :)

Del 2: "Där och då"


In i ett rum med ännu fler rymdklädda kommer jag och de tar på riktigt varsin del av min kropp och sätter igång. Jag minns inte mycket från mer än att det var en av få gånger man verkligen kunde se hur jag utstrålade ren och skär rädsla. Där och då hade jag ingen aning om hur många människor som var i rummet, hur många som höll i mig och vem jag ens var. Men jag litade på personalen och slappnade av, i den mån jag kunde.

Sidenote: Åh fy fan vad covid-19 testet gjorde ont. Tänk er en 2 dm lång sticka skjutsas in i näsan utan någon förvarning. Sedan förbereda dig på en till. Mellan det hann jag slå till läkarens arm av ren chock och försvarsmekanism.

I alla fall. När jag lugnat ner mig en skopa får jag veta att jag ska ligga inne för kvällen åtminstone. Jag ska flyttas till ett annat rum men jag säger direkt att det spelar ingen roll för min del. Jag blir kvar. Jag plockar upp telefonen och gör en lista- listan på alla som kan bli drabbade om jag har covid-19. Svaren, skulle vi inte få förrän dagen efter. Efter en lång skärmtid och vad som kändes som en konferens i telefon somnade jag.

Morgonen efter tickade på segt i väntan på provsvar, allt annat hade sett okej ut, inte jättebra, men inte jättedåligt heller. Fick till och med i mig första måltiden på ett dygn. Sedan får jag provsvaren- du har inte covid-19. Alltså. Allt annat han sa därefter minns jag knappt. Jag andades ut och uppdaterade de som låg högst upp på listan. Kändes som om vi alla firade där och då. En fin stund mitt i allt.


Del 3: "hela jag var ett frågetecken"


Som ni såg i veckoschemat skulle jag få ett stort gäng inneboende (syster + 8 vänner) från helgens start. Det gick självklart inte när hela jag var ett frågetecken. När pappa hämtade mig och jag fick komma hem i lugn och ro kunde jag tänka. De fick komma på måndagen när och om jag tillät. Vilket jag gjorde.

Låg mest för mig själv i gästrummet (lol i min egna lägenhet) för att därpå komma ut vid kvällsmat. Men det gick knappt att äta. För jag var helt sönderslagen från den boost av antibiotika osv jag fick från sjukan. Herregud det tog hårt på min lilla kropp. Min älskade kropp. Jag hakade på något sällskapspel, gick och la mig, kollade O.C, somnade igen. De stannade i 3 nätter innan jag fick vara själv igen. De vart knappt här mer än vid läggdags, men det var skönt att inte vara ensam. Speciellt när Z slet efter min uppmärksamhet och jag erbjöd den mest livlösa. Helgen gick utan feber och nu är jag åter på jobbet.

Hur mår jag nu?
Tja, alltså. Är ju på jobb. Har ingen feber, minimal smärta i halsen och för övrigt bra. Men är inte helt hundra i orken, Känns som att min mage är kolsyrad om någon där ute kan förstå vad jag menar?
Vad var felet på mig?

Fick svar på att jag haft streptokock som skall vara en slags halsfluss. Så det förklarar ett och annat.
Nu då?

Ska få i mig bakterier (sådana man köper på apoteket) för att jämna ut magen, också äta mer frukt&grönt nu ett tag. Går ju någorlunda bra när man är vegan dock
😉

Nuförtiden har jag munskydd på mig så fort jag går i matbutiker, åker buss osv, numera tänker jag inte gå på restauranger hursomhelst och absolut undvika större folkgrupper. Jag har alltid varit mån om hälsan och så, men fick helt nya perspektiv på saker. Det spelar ingen roll vad som hänt egentligen. Fokusera framåt och visa att vi är i detta tillsammans. Att vi hjälper vården och respekterar varandra. Viktigast av allt också- glöm aldrig att ta hand om dig själv också.


Gillar

Kommentarer

louisefreij
louisefreij,
Men stackarn!!
nouw.com/louisefreij
irmastenson
irmastenson,
corneliakarlsson
corneliakarlsson,
Irma <33 vill krama om dig! Skönt att du mår bättre. Måste hålla med om att Corona testet är otroligt obehagligt, mina värsta 20 sekunder på länge.. Tack för att du delar med dig om uppvaknandet ang sjukvården och Corona. Känns som många glömt bort och inte orkar mer, vilket gör mig galet frustrerad! Det är inte över, inte på långa vägar. Krya kramar<33
nouw.com/corneliakarlsson
irmastenson
irmastenson,
Snuttis då! Det tog alltså 20 sekunder för dig att få svar? BRUH! Ja herregud folk verkar verkligen ha glömt bort Corona och som du säger inte "orkar" mer... 😊:)::)::):):):)
nouw.com/irmastenson
corneliakarlsson
corneliakarlsson,
Haha nej nej, det tog två dagar,, 20 sekunderna med topsen i näsan 😘
nouw.com/corneliakarlsson
irmastenson
irmastenson,
Ja hahah... tänkte väl! 😋
nouw.com/irmastenson