Vad går först? Välmåendet eller karriären?


En låt jag aldrig hört innan min syster skickade den till mig November 2018 följt av "Den här låten är till dig Irma. Lyssna och ta in alla ord"



En frågeställning som egentligen besvarar sig själv- mår du inte bra kan du inte prestera bra. Så där ja, klappat och klart för den frågan. Nästa!

Eller inte.

För mig har den frågan varit lika svettig och dryg som "hönan eller ägget?" frågorna. Jag har lätt för att tänka ur olika infallsvinklar som därmed kan göra mig lite yr ibland med mina åsikter som ibland kan ställa sig som fiender (?). En bit tillbaka i tiden var det för mig självklart att "in order to do good you must feel good". Det var långt innan jag fick kampas med psykisk ohälsa, ångest och migrän. Att försöka balansera skola (prestera trots orättvist betygsystem), ta körkort (lord knows att studiematerialet kan jämföras med tjockleken på Harry Potter böckerna- och då pratar vi för ett enstaka ämne), jobba (dels för pengar och erfarenhet, men även för ett bra CV för annars kan man framstå som en lat ungdom om man börjat jobba först efter studenten) och även driva en blogg (pausade man på grund av befogade själ kunde man riskera att tappa vad man krigat för) var kämpigt.

Nej nej nej jag söker inte empati eller uppläxning. Jag vill mest informera till er som läser mina meningar och kan relatera i någon grad. Även till er som gärna vill bygga upp en fasad om att "nä men det är chill, så länge man planerar" men inte vill erkänna motsatsen med risk för att tappa sin fasad som blivit ett beundransvärt kännetecken för vem du är. Jag har varit i er sits. Jag är i er sits. Herregud, jag har en ingraverad stol runt bordet.Jag vill även flagga för psykisk ohälsa för alla där ute. Det är fantastiskt att det tas mer på allvar nu, synd att det ska suras över att det tagit för lång tid även om jag kan förstå vart det kommer från.

Jag ber om ursäkt i förväg om inlägget är allt för rörigt eller saknar struktur, det är svårt att ha i åtanke när man bara skriver av allt som finns inombords. Nu snackar vi verkligen allt. Det blir en dissekering av min själ.



För mig var det mina demoner som kom ikapp mig. Demoner som odlades i min kropp i tidig tonårsålder. Att bära på allt samtidigt som det vanliga livet ska fortsätta i sin ordning är en konst jag inte ens ägde en pensel för att kunna hantera. Hade jag bara haft en grund, ett staffli, som stod stadigt ifall allt skulle rasa igen, då hade min uppväxt varit annorlunda.

Direkt när jag skriver "då hade min uppväxt varit annorlunda" får jag en klump i magen- "fast Irma, det finns de som har det betydligt mycket värre" säger djävulen på min högra axel medan ängeln på motsatta sidan flaggar för att alla kämpar med något.

Det är de små sakerna som får mig att acceptera att jag får vara olycklig. Exempelvis en så enkel men kraftig detalj i norska serien Skam. Citatet som står på väggen, "Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always". Nu kan detta vinklas rätt enkelt till omvärlden, men jag tog det väldigt personligt för det stod "everyone", inte "everyone except Irma Stenson". Det låter kanske löjligt, men det låg i småsakerna för mig innan jag kunde börja acceptera.

Jag var också den i grundskolan med huvudet högt, jag passade in bland tjejer och killar och stod alltid upp för mig själv. Även genom perioden jag blev mobbad höll jag huvudet högt, även om han använde mina två akilleshälar mot mig. Min adoption och när djur far illa ut. För jag hade mitt självförtroende, vänner och familj och det var det viktigaste.


Men så vände mycket i högstadiet när jag mötte en av mina värsta mardrömmar i livet, att bli överfallen. Inget jag någonsin gått ut med tidigare mer än ett tiotal personer. Något jag i skrivande stund känner en viss oro över att skriva ut. För nu blir det offentliggjort för allmänheten. Men jag känner att denna veckan är en chans för mig att nå ut till de som behöver någon så som jag behövde någon. Jag kan bli helt tårögd av att tänka tillbaka på hur ensam jag var. Hur det var hela världen mot mig.

Prestationskrav har också kommit ikapp mig mer. Min syster är en extremt begåvad kvinna. Jag jämförde mig mycket med hennes ambitioner och försökte hela tiden gå i hennes spår för att lyckas. Mycket tog jag personligt när föräldrarna hyllade henne något fantastiskt och jag kände att deras blodsband till henne var anledningen till att hon fick mer applåder än mig. Det tog ett tag för mig att komma till insikt om att alla människor går olika spår. Jag är också en extremt begåvad kvinna, men i ett annat ämnesområde. Även fast det var så enkelt att se under en dag- en kassörska som hjälper en äldre man att räkna sina mynt i kassan, en taxichaufför som för första gången på länge blir frågan hur dagen är, en ekonom som snart snurrar sig blind på alla skyhöga siffror eller en lärare som ska bygga grunden för elevernas framtid. Vi alla går så olika vägar i livet. Även om man når samma slutdestination görs det på unika vägar. För vissa blir 5+5 slutligen 10 medan andra når slutsiffran genom 3+7. Är det inte vackert egentligen, men samtidigt så orättvist.

Ska den psykiska ohälsan påverka mina chanser att bli kär utan att få ångest för de misstag jag gör som leder till destruktiva bråk? Mina chanser att ha hund utan att få ångest över att inte ge den tillräckligt med uppmärksamhet? Mina chanser att låsa en dörr utan ångest 5 minuter senare om jag verkligen låste eller inte? Mina chanser att se en djurtransport köra förbi på motorvägen utan att få ångest över att jag är på g till ett kalas och egentligen borde stoppa fordonet framför mig på plats? Mina chanser att lägga ut en vacker bild på sociala medier utan ångest över att det är fel färgsättning och förstör flödet? Mina chanser att bilda familj utan ångest över att jag själv inte vet vilka mina biologiska föräldrar är? Mina chanser att bilda karriär utan ångest över att prestera tillräckligt högt? Mina chanser att se tillbaka på mitt liv utan konstant ångest?



Personligen tog allt kål på mig förra året när allt hände samtidigt. Pressen på att göra något med livet efter studenten. Vad som skulle bli ett äventyr med flytten till England sket sig. Drömmen om ett liv i New York fick skjutas fram på grund av flera destruktiva förhinder. Jag blev av med jobbet på grund av en oprofessionell chef, jag hade ett nytt instabilt schema som förhindrade mina chanser att ha ett privatliv då jag kände mig livegen, jag flyttade hemifrån utan att jag egentligen var beredd på det med någon jag varit tillsammans med i bara några korta månader som går att räkna på en hand. I år skilde sig mina föräldrar för andra gången, men denna gången var jag gammal nog att minnas och förstå. Jag ville ha en fast inkomst och en fast anställning så jag kunde sluta oroa mig för en oprofessionell chef igen. Jag var så trött på chefer. Från att ha varit chef själv gjorde det mig så upprörd att folk med makt betedde sig så fruktansvärt. För det gick ut över mig på värsta sätt. Ångesten åt upp mig till den gränsen att jag slutade äta ordentligt och började istället skada mig själv med att träna ihjäl mig. Jag kom in i destruktiva tankebanor som var svaret på hur dåligt jag mått i flera års tid utan att prata med någon om saken. Det är först nu när jag träffar en psykolog som jag verkligen insett två saker: hur otroligt stark jag är rent psykiskt jag är men även hur ont det gjorde i mig att veta hur många andra som sitter i samma sits.

Vad jag vill få ut av min kanske väldigt röriga text är att berätta vad som finns under ytan. Att allt inte är perfektion och genomtänkta flöden på instagram. Genom livet kommer motgångar som måste tas på allvar. Så till er som sitter och läser mina ord, om ni kan relatera till minsta lilla ord jag skriver, snälla snälla snälla begrav inte er själva med jord av mörka hemligheter. Ta de små stegen till att kämpa vidare.


Mina tips till er:

- Appen "Talklife" hjälpte mig mycket där jag anonymt kunde skriva ut om alla mina problem och få hjälp av människor och stöd. Det gick också att selektera bort triggande ämnen från flödet av trådar från användarna. Omegle, chattroulette är inget jag rekommenderar längre på grund av att fel människor rör sig där. Även risk på Talklife såklart, men det är inte en lika stor plattform.

- Skriv en dagbok. Asså verkligen. För varje inlägg jag skrev om förhållanden som tog slut blev texterna allt mindre och mindre. Ett kvitto på att jag mådde bättre och bättre. Glöm inte att det är okej om texterna plötsligt blir längre igen. Det är din dagbok, ingen annans.

- Se serier/filmer och lyssna på musik. För mig hjälpte det att se sensmoralen (budskapet) i allt och lära mig av det. Som yngre var serien Glee, The O.C och Desperate Housewives betydelsefulla inom serievärlden medan Ellen Degeneres blev förebilden.
Ni minns den låten "Snälla snälla" från Caroline af Ugglas? Den som många unga tyckte var lite tråkig och hörde inte till i Melodifestivalen? Med tiden förstod jag den texten rakt och blev rörd till tårar. Även om jag inte hade en bokstavlig koppling till låten kunde jag ändå förstå hennes hesa röst och tårarna som gömde sig inombords.

- Ta hand om dig själv. Gå ut i den friska luften, skratta, gråt och bli arg. Håll inte inne det till den dagen allt rinner ut. Låt dig själv känna. Ensamtid är viktigt och likaså är tid för att umgås. Hitta en balans däremellan som passar dig bäst.

- Låt dig inspireras av andra. Det finns profiler som exempelvis Forni och Therese Lindgren som idag är väldigt öppna med psykisk ohälsa. Listan är lång på fantastiska profiler, men de två har hjälpt mig mycket.

- Ta inte ett tips och utgå endast från det. Alla har vi olika metoder att bearbeta saker. Om din kompis säger att sopa under det under mattan fungerar bäst, var kritisk till huruvida det kommer hjälpa dig. Ungdomsmottagningen och KRY erbjuder hjälp genom telefon, verkligen värt att prova om du inte vill fysiskt sitta ner framför någon och prata om vad som tynger ner dig.

Glöm aldrig att det viktigaste i livet är välmående. Allt annat är sekundärt. Våga prioritera dig själv.

Gillar

Kommentarer

ebbanordqvist
ebbanordqvist,
Bra tips & bra skrivit!! Sånt här borde det skrivas & pratas mer om. kram!!
nouw.com/ebbanordqvist
irmastenson
irmastenson,
Visst borde det?! Tack snälla du, kramis! 💕
nouw.com/irmastenson
Elinas_matblogg
Elinas_matblogg,
irmastenson
irmastenson,
Kramar till dig, tack! 💕
nouw.com/irmastenson
Sannamittilivet
Sannamittilivet,
Att vara ung idag med alla dessa krav på sig själv är inte lätt... Det vi fixar på ett helt liv ska ni yngre hinna med innan 25-30 års ålder. Så viktigt att stanna upp o känna in vad man själv behöver för att må bra. Jag påminner mina barn OFTA , dom är 25 & 28 .
nouw.com/sannamittilivet
irmastenson
irmastenson,
Usch ja... det är en extrem press som du beskriver så bra. Fantastiskt av dig att du påminner dina barn, men samtidigt hemskt att man ska behöva... Kramar till dig 💕
nouw.com/irmastenson
homeinspo
homeinspo,
Bra skrivet!!
nouw.com/homeinspo
irmastenson
irmastenson,
Tack snälla du! 💕
nouw.com/irmastenson
corneliakarlsson
corneliakarlsson,
irmastenson
irmastenson,
Det är jag som ska tacka för att du läser, så tack Cornelia 💕
nouw.com/irmastenson
moahakansdotter
moahakansdotter,
Wow vilken text! <3
nouw.com/moahakansdotter
irmastenson
irmastenson,
Tack snälla för att du tagit dig din tid för att läsa💕
nouw.com/irmastenson
mazmaz
mazmaz,
👏🏻👏🏻👏🏻
nouw.com/mazmaz
irmastenson
irmastenson,
Marieelin
Marieelin,
Jättebra skrivet! Tack för du delar med dig, sånt här behöver man läsa när man själv är på botten.. ♥️
nouw.com/marieelin
irmastenson
irmastenson,
Jag blir så rörd när du skriver så, att jag kan hjälpa dig. Tack själv för att du hittade hit och läste genom, styrkekramar till dig! Tillsammans tar vi oss genom allt 💕
nouw.com/irmastenson
emmeliesehlin
emmeliesehlin ,
Alltså vilket inlägg. Längesedan jag blev så berörd och jag känner igen mig en del. Hade jag inte haft bra kompisar och familj efter en större operation jag gjorde så hade risken att fortsätta på smärtstillande varit stor då allt var bra då. Du är så stark, vad grym du är♡
nouw.com/emmeliesehlin
irmastenson
irmastenson,
Åh men tack för dina fina ord. Att ha människor i sin närhet är så extremt viktigt, vad stark du är. Påminn dig själv om det varje dag när du tänker tillbaka på den perioden du gick genom ❤️❤️❤️❤️
nouw.com/irmastenson
Elinas_matblogg
Elinas_matblogg,
Jättebra skrivet!!❤️
nouw.com/elinas_matblogg
irmastenson
irmastenson,
Tack, det berör verkligen ❤️ ❤️
nouw.com/irmastenson