Gå till ,[object Object]

Vad som egentligen pågår


Hej vänner, det är söndag och jag ligger i sängen, tänker på er. Precis när jag skulle slå upp datorn fick jag extrema kräkreflexer och smärtorna i min kropp kom tillbaka- jag vet inte vad som händer med mig. Även fast jag i samma veva vet precis- jag är förändrad. Jag förändras. Jag tänkte ta tillfället i akt att kortfattat förklara vad som händer i mitt liv, i alla fall de delar jag vill dela med mig av, så ni lättare kan förstå min frånvaro på bloggen <3


Först ut är min åldersångest och min ångest över livet. Herregud det finns så många underkategorier för denna kategorin. Det är ingen idé att ge mig en smäll på käften och få mig att vakna upp- många har redan provat. Jag vill bara stanna här och nu. Jag vill pausa och aldrig trycka play igen. För så fort jag gör det, åldras jag. Jag hatar att åldras. Jag vill inte bli äldre och jag känner att jag borde ha åstadkommit mycket mer vid detta laget. Så har jag alltid resonerat, för jag är en högpresterande person när det gäller personliga meriter. Jag tävlar aldrig mot någon annan, jag tävlar alltid mot mig själv. Mig själv och mina ibland rätt jobbiga förväntningar.

Ibland kan jag drömma om ett liv där jag inte siktar så skyhögt, jag kan drömma om hur skönt det hade varit att bara "nej, jag orkar inte så jag struntar i det". Men det är inte jag. Jag fungerar inte så och kommer aldrig göra det heller. Vad jag däremot måste få in i mitt system är att inte ha den höga pressen. För det finns så JÄKLA mycket jag åstadkommit på 21 år- något jag tänker ta separat med er. För jag vet att ni är många där ute, som sitter i samma båt som mig, gungandes fram och tillbaka utan någon riktig riktning.

Näst ut är Zippo, även om jag försöker hålla mig lugn till domedagen är kommen känns det lättare sagt än gjort. För i slutet av dagen är det trots allt min bästa vän och det kommer vara så smärtsamt att förlora honom. När jag tänker på att mista honom slår det mig att jag aldrig mist någon och det är något som skrämmer mig- för någon dag ska jag också gå på begravning för någon jag älskat, någon som jag delat mitt liv med. Fy fan. Ni som varit med om det, en stor jäkla kram till er. För ärligt talat, jag kan inte föreställa mig ett liv utan vissa människor och djur. Det går bara inte. Fan asså.

Sociala medier skrämmer mig. Jag avskyr att se allt nonsens och dras mer och mer till vad som faktiskt spelar roll i livet. Medan vi sitter i vårt esse brinner vår planet, djur plågas till döds, övergrepp sker, människor svälter ihjäl och orättvisan nöjer sig inte där. VART ÄR PRIORITERINGEN? Varför pratar vi inte mer om detta?! Det är bland annat av den anledningen jag tagit avstånd från Instagram och allt det där, håller mig numera till någon story hit och dit.

Min kropp har ont och jag undersöker det för fullt. Men det är ångestframkallande, för det finns inget sätt för mig att veta om det finns något ärftligt i släkten, för jag vet inte ens vem min biologiska mamma är. Jag vet ingenting. Jag är ingenting. Så känns det ibland. Väldigt ofta skulle jag vilja rätta mig själv med.

Mitt senaste år har varit extremt påfrestande, saker har gått bra och jag har dansat. Men saker har också gått åt skogen och jag har gråtit. Jag gick genom punkterna som ska flätas in och blev helt "herregud" när jag tänkte på året.

Mitt i allt är det så mycket vid sidan om som påverkar mig. Jobbet. Sverige. Mörkret. Män. Jag har hjälpt en av er med en otrolig tuff breakup och är så glad att ni litar på mig med era känslor. Jag har också fått göra tuffa privata val och haft de där samtalen jag fruktat länge. Sömnen har plötsligt blivit ett problem vid olika tillfällen. Vänner jag "gjort slut med" för allt jag ser och hör är "åh vi måste ses snart gumman!" och trams. Människor som inte inspirerar mig, men säkert kan inspirera någon annan. Jag har fallit in i en period där jag skriver av mig privat något så in i bomben, jag vet inte riktigt vad det blir av alla ord, låttexter, poesi, ordbajs? Något är det och mitt är det. Jag vill dela med mig den dagen då jag kan sätta fingret på vad det är. Vad jag egentligen vill få ut av det.


Jag har länge sugit på karamellen för "vad vill du göra med ditt liv?" och nu vet jag faktiskt vad. Jag vet precis vad jag vill göra. Jag vill kombinera två av mina absolut största drömmar, två drömmar jag haft sedan barnsben. Medan jag skriver detta rinner inga tårar, ingen flaska poppas- istället knappar jag fokuserat på tangenterna. Med ett fokus jag aldrig haft- för nu vet jag. Nu vet jag vad jag vill göra. Jag är redo.

Nu tar vi nya tag, om två veckor flyttar jag och vem vet- det kanske blir början på något fantastiskt? Kram på er, inte en dag går utan att jag tänker på er. Det får ni aldrig glömma.

Gillar

Kommentarer