Min syn på Coronaviruset

Okej, det är dags att snacka lite. Jag känner att det kryper i fingrarna på mig. Det är hög tid nu att vi diskuterar COVID-19 och hur pass allvarligt det är. Det är dags att dra in fakta och inte några konstiga subjektiva influerade misstankar från en visk-lek. För ärligt talat, jag är så arg.

FAKTA
Uppdaterat 10 mars 13:00 från Folkhälsomyndigheten
114 243 rapporterade fall (av dessa finns det ett stort mörkertal)
4 023 avlidna varav 3 809 har avlidit i Kina
326 rapporterade fall i Sverige där Stockholm utgör 207 av fallen

_________________________

LÄNKAR
Jag personligen förlitar mig inte på något annat än myndigheter som vet vad de pratar om. Jag är kritisk till alla källor och därför har jag störst förtroende till WHO- World Health Organization.

Dagliga rapporter från WHO - här
Frågor och svar från WHO - här

REFLEKTIONER
Det är absurt att jämföra detta med Sjukdomar och rent ut sagt ett förminskade till dem som kämpar med sina sjukdomar. Sjukdomar är något fruktansvärt som vi i många fall inte kan påverka. Sjukdomar tar allt för många liv varje dag. Det är likaså absurt att jämföra detta med svält. För svält handlar om att vi människor är för egoistiska med hur vi fördelar jordens resurser, ingenting annat. Överlag är det fruktansvärt att jämföra dödsorsaker mot dödsorsaker- båda sidor innebär att någon mister sitt liv. Är inte det viktigare?

När människor väljer att resa ändå sticker i mina ögon. Vi har möjligheten att förebygga detta innan det når en global nivå (tänk bara när det sprids över hela Amerika) men då måste folk åka på deras resor. Alltså så här: om du inte är planetens enda hjärtkirurg ser jag inte varför du har ett behov av att resa just nu. Nej, inte ens då faktiskt. Allt kan vänta.

Att ens våga riskera andras hälsa, att ens våga orsaka någons död, det är helt sjukt. Så om du åker? Stick och kom inte tillbaka förrän du är godkänd. Ärligt talat kommer jag inte ha någon som helst empati för "åhh nej mina nära och kära är där hemma". Skyll dig själv din själviska själ.

Vi är just nu en vecka ifrån att vara nya Italien, folk har inte insett det, vår regering har inte heller insett det. Det går för långsamt. Normalt vis är jag ganska lugnt ställd inför saker. Men alltså. Det finns inget botemedel. Visst, jag är ung och har en god hälsa- men vill jag riskera andras liv för det? Vill jag chansa på att just jag kommer överleva? Jag är inställd på att bli smittad, jag ska fortsätta bunkra upp med torrvaror i skafferiet, extra näringsrik mat och hygienartiklar. Andra länder såsom Kina och Italien gör verkligen förebyggande åtgärder- Sverige är just nu en besvikelse för mig.

Vi skulle alla satt oss i karantän 14 dagar för att stoppa spridningen, sanerat berörda ytor och stänga våra gränser. Flygresor finns inte på världskartan. Visst, det kan handla om en ekonomisk fråga- men 14 dagar minus i kassan VS att använda kassan till begravningar känns väl lite siså? Eller använda pengarna till en psykolog för man varit självisk nog som valt att riskera någons liv? Alltså. Hur kan detta ens vara ett frågetecken?

Det som irriterar mig mest just nu är att detta aldrig hade hänt om människor inte åt djur. NÄR ska man lära sig att inget bra kommer från att äta mördade djur? Detta är vår sista och kanske största varning- sluta äta djur. Det gäller allt mellan fladdermöss, fiskar och kor.

Peace out.

Edit: En bomb smällde precis... polisbilar kör förbi och
öppnar man fönstret känner man lukten
Tom på ord just nu även om jag inte är förvånad längre över vårt land.