Nej, jag vill fan inte fylla år

Så kom dagen. Jag fyller 21 år. Jag har existerat i 21 år. Jag vet fortfarande inte vilka mina biologiska föräldrar är och jag lider fortfarande av ångest. Ångest från att få vittna en människa dö för första gången igår, natten till min födelsedag. Det satte saker i perspektiv för mig hur kort livet är och hur man verkligen vill leva varje dag som om den vore ens sista. Vissa får inte den chansen, vissa får sitt liv tagna av andra för tidigt. Djur och människor. Det gör så ont i mig. Varför förtjänar jag att leva men inte andra? Varför kan jag inte byta plats med någon? Det ger mig en sådan ångest över att fylla år och inte känna att jag förtjänar all uppmärksamhet jag får. Jag avskyr det. Allt på grund av denna ångest.

Jag är så tacksam för gratulationer och presenter även fast jag inte är en materialist. Jag är tacksam för att jag fått en ny chans i livet genom adoptionen. Jag är tacksam för mycket i livet. Men jag vet inte... i år var det lite jobbigt att fylla år och jag hoppas det blir bättre nästa år. Men jag tror på ett vis att ju äldre jag blir, desto värre blir det. Men jag hade aldrig klarat det utan människorna i min närhet som har funnits vid min genom alla mina perioder som ni bland annat kan se på de olika bilderna på mig. (Haha vilka jäkla hårförändringar och ögonbrynsförändringar jag genomgått!)

Jag vill inte på något sätt verka otacksam. Verkligen inte. Fått så många fina gratulationer, presenter och samtal idag. Det finns de som har det betydligt mycket värre. Men nu har ni en inblick i hur en födelsedag för en som lider av ångest känns. Tillsammans är vi starka och till nästa födelsedag ska vi ha klättrat en bit upp mot förbättring. <3


Ångest. Ren och skär ångest över att fylla år. Jag vill inte bli äldre. Jag vill stanna som 21 och sedan inte röra mig framåt rent åldersmässigt. Jag får en riktig ångest över att det känns som om jag inte kommit någonstans i livet. Vilket jag även kan argumentera för, New York fick jag skjuta fram på för jag träffade kärleken. Jag skulle tagit mig i kragen och åkt ändå. Lätt att vara efterklok. Lätt att vara så jävla efterklok. Jag kan även argumentera mot att jag inte kommit någonstans- jag har haft massa olika jobb som ger mig en större inblick i arbetslivet än de flesta jag känner. Inget att skryta med, men något att nyttja till det bättre. Jag måste bara hitta tillbaka till den gamla Irma. Den ambitiösa, intelligenta och kreativa Irma som jag en gång var. Innan jag började kampas med ångest på riktigt som tog över mitt liv.

Jag måste ta tag mer i mitt liv nu och det ska bli mitt mål tills dess att jag fyller 22. Jag ska lyssna mer på mig själv, jag ska prova nya saker och våga satsa på mig själv. Målet ska bli att vara glad och lycklig igen. Det kommer bli en kämpig väg dit, men jag är omgiven av människor som pepprar mig varje dag. Samtidigt är jag omgiven av er, mitt fina team som hejar på mig. Glöm inte att jag alltid hejar på er också. Vi gör detta tillsammans.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229